Året var 1977 då min farmor tog sitt liv. Hon åkte till Sörmland, klädde av sig sina kläder och lade dem i en prydlig hög, svalde ett gäng tabletter av okänt slag och lade sig på en klipphäll för att sedan rulla ner i vattnet när medvetslösheten slog till. När hon dog lämnade hon sina fem barn ensamma, trots att hon enligt utsago hade ett hangarstort hjärta.

För exakt en månad sedan (40 320 minuter) tog ännu en människa sitt liv. Det var inte en kille jag kände på ett personligt plan, men definitivt tillräckligt väl för att hans försvinnande skulle påverka mig och väldigt många i min omgivning. Det här var en omtyckt kille med ett leende som dolde det som var svårt och det var ingen som hade kunnat ana något.

Hur som helst har jag tänkt mycket på det här med självmord, både sedan jag fick höra historien om min farmor och under månaden som gått. Varför? Hur kunde ingen se? Hur lyckas man dölja? Hur länge hade de planerat? Mår de bättre nu? Frågorna tar aldrig slut och frustrationen över att svaren aldrig kommer komma skulle kunna äta upp vem som helst inifrån. Hjälplösheten slår till som en käftsmäll och alla tänker ”hade jag kunnat göra något för att det här inte skulle ske?”.

Det jag funderat mest på är hur lätt det verkar vara för människor - när de känner sig lämnade, lurade och förtvivlade - att ta till ord som ”egoist” om personer som tagit sitt liv. ”Hur kan man göra så mot sina nära?! Hur kunde hon lämna sina barn? Hur kunde han, han som hade så många vänner, ta ett sådant här beslut?”, är några av de frågor som jag hört allmänheten yttra. De kan inte begripa hur man kan lämna en hel värld bakom sig och bara göra det som känns rätt för en själv.

Under mina vakna nätter har jag kommit fram till en sak och det är att personer som begår den medvetna handlingen att ta sitt liv, inte är friska. Enligt forskning sitter den självmordsbenägne ofta inne med en känsla av hopplöshet, en brist på framtidstro och en låg värdering av det egna livet. Alla dessa faktorer är symptom på depression, vilket i sin tur är en legitimerad sjukdom.

I detta stadium av melankoli tror inte jag att man är benägen att tänka på andra än sig själv och i min värld innebär detta att en människa som är så trasig och instabil att den frivilligt tar steget mot döden - verkligen inte ser någon annan utväg. De är så fokuserade på sig själva och på sin vilja att få bort det som är jobbigt att de helt enkelt inte tänker klart.

Även om det som hänt aldrig någonsin kommer bli förståeligt för någon utomstående, känner jag att de döda borde slippa få denna stämpel efter sitt avstamp i denna värld. Ingen kan förstå vilken ångest som döljer sig bakom en annan människas leende eller försök till ett normalt liv. Ingen vet hur länge de har kämpat.

Därför tycker jag att vi ska försöka komma ihåg dessa människor som de änglar de faktiskt var istället för att döma. Och komma överrens om att det är handlingen som är egocentrisk, inte personen i sig.