Sandra Wåger

…och börjar på något nytt. VÄLKOMMEN till http://sandrawager.se/

Jag brukar säga att jag pågår tillsammans med folk när jag är så trygg och avslappnad att jag "bara kan vara", men numera kan jag njuta av att bara pågå för mig själv också. Ensam, liksom. I kväll blir det således jag, en lång dusch, en flaska vin, en påse grillchips, På spåret och kanske några sidor ur "Fru Marianne". Det ser jag fram emot, även om jag saknar mitt Örebrohäng som fan just en fredagskväll som denna. Men annars är det mycket annat som händer. Jag planerar (mejlar, fyller i massa applications, kollar upp…) saker inför Thessaloniki, trots att jag egentligen känner mig kluven inför det. Varför? Därför att det inte var vad jag hade tänkt mig. Jag hade ställt in mig på att bo i England, lära mig engelska på riktigt, läsa en massa informations- och kommunikationskurser och ha jävligt nära till London. Men så blir det en massa skit och jag får ställa om helt och bara "jaha, nu ska jag alltså läsa film/TV/dokumentär-kurser" i… Grekland". Visserligen brukar jag ha lätt att anpassa mig och jag har alltid fascinerats av Grekland och framför allt språket - som är typ urspråkets urmoder - och maten är helt fantastisk och människorna är exakt så yvigt charmiga som man kan tro, men jag känner liksom på mig att det här kommer bli mer en upplevelse än en bra merit på mitt CV (vilket jag fått för mig att en utbildning är till för). Å andra sidan kanske man kan släppa hela den här allting-måste-leda-till-någonting-fint-på-papperet-idén och bara tycka att det är en kul grej. En erfarenhet kan ju aldrig vara bortslösad liksom. Men ändå, det blev bara lite antiklimax… Hur som helst har jag i alla fall donat med det där och snart ska det mesta vara i ordning. Samtidigt har jag försökt läsa ikapp efter förra veckans trauma med ryggen. Jag har säkert nämnt mina ryggproblem förut (okej, det är väl det enda jag snackar om under de perioder som det känns som jag vill att någon ska skära av mig högra rygghalvan), men den här gången nådde det en nivå som gjorde att jag varken kunde sitta eller ligga eller koncentrera mig på någonting över huvud taget. Jag gick bara runt i villan blå, suckade och skrek efter droger. Vad fan hände med min skepticism mot värktabletter/piller? Nu har jag i alla fall blivit bättre igen och jag har bestämt mig för att ta tag i läsandet på riktigt eftersom jag av den anledningen ligger efter med kurslitteraturen. Jag har läst "Gösta Berlings saga" (hallå, hur vackert språk får man egentligen slänga sig med?!), "Processen", "Pappa Goriot", "Mörkrets hjärta" och "Det går an" - men det är typ tio titlar kvar innan hemtentan kommer nästa fredag. En vecka to go, alltså. Och appropå veckor så är det bara en månad till jul… Julen då alla mina barndomskompisar och mina syskon kommer hem och vi ska hemvändarhänga som aldrig förr. Det ser jag fram emot. En annan sak jag också ser fram emot är ett hem och någon typ av stadga. Känner mig lite förvirrad och typ… ensam. Inte för att jag inte har människor att umgås med, men för att jag liksom inte tillåter mig själv att skaffa mig en vardag någonstans. Och vardag har ju alltid varit lite av min specialitet, även om jag panikar ibland. Jaja, hur som helst är det inte vardag i dag och därför ska jag lyxa till det lite för mig själv. För övrigt ska blogsome lägga ner så jag funderar på vad jag ska göra med den här bloggen… Sluta eller starta nytt?

End of story. 

Okej, Sanna skickade mig en länk för några dagar sedan (förmodligen för att hon visste att jag skulle gilla det) med något som kallas "The interview project". Jag hade inte tid att kolla just då, men nu har jag suttit som gjuten vid skrivbordet hela morgonen…

Det är alltså David Lynch som startat det här fantastiska projektet - där han låtit sitt filmteam åka runt i USA under 70 dagar och leta upp random personer längs vägarna som de sedan intervjuat med enkla frågor som "Vad drömde du om som liten?" och "Finns det någonting du ångrar?". Resultatet är en hemsida där det kommer läggas upp 121 fascinerande porträtt, tre till fem minuter långa, var tredje dag under ett års tid.

Det kanske inte kommer som någon chock att jag älskar, älskar, ÄLSKAR idén! Jag tror stenhårt på Jenny Diskis ord om att en journalist måste vara lite som en gräslig unge som stannat i växten och ständigt undrar "varför" när hon får svar på en fråga - och det märks på de här minidokumentärerna att filmmakarna Austin Lynch och Jason S har den talang som behövs. Det är så sjukt fascinerande vilka historier det kan komma ur folk bara de får tillfälle att berätta. Och jag tror verkligen att alla har någonting att berätta, hur klyschigt det än låter, vilket även det här projektet visar och bevisar.

Ta bara den första intervjun (001) där personen i fråga, Jess, säger saker som "…but she liked drugs and other men better than me so she took off with the kids and i havnt seen them since" eller "I aint proud of anything except just beeing alive". Jag ryser.

Jag och Sanna har känt varandra sedan tiden på scouterna, men jag tror att det här kan vara den absolut första bilden som tagits på bara oss två tillsammans?

Jag säger som hon sade: "Att det här var ett av de bästa säger väl en hel del…".

I går åkte jag, Marie, Anna och Malin till Herrö för att köpa en "kaffe med dopp" på Café Utsikten. Fint väder, mysig gård, goda bullar och en jäkligt bra torsdagssysselsättning.

Jonny köpte en amerikanare för fem år sedan men har inte riktigt tagit sig för att "rusta" upp den, så nu har pappa vigt en vecka av sin semester för att det ska bli av… I går satt jag och Jens och kollade på ett tag när resten av gänget jobbade och slet.

Varje dag den här veckan har vi samlats (jag kommer ner "från kontoret", Marie kommer hem på lunch och de andra tar en paus i slipandet) för kaffe och glass. Mysigt.

Jag och Jonny har hälsat på våran farbror två kvällar den här veckan. Ena kvällen spelade vi boule och testade hans sparkcykel och andra kvällen spelade vi krocket, kollade på damfotboll och drack ett par öl. Getto är en av favoritpersonerna i mitt liv. 

Jag, Petra och Helene träffades på Nyan (Cineast) och surrade lite när Helene var hemma från Norge. Det är ett skitfräscht café här i Sveg som går i 50-talsstil. 

Även jag, Marie och Lina (min systers ena hälft) cyklade ner på Sveg och drog en kaffe på Nyan en kväll. Det går knappt att vara med dem två för de har en alldeles egen humor och jargong som typ ingen annan fattar. Det tycker jag är fint.

När man är hemma i Sveg blir "åka bil" en sysselsättning, så häromdagen åkte jag, Jonny, Jens, Fjottan och Manne runt lite och hamnade vid Norsjön som ligger i Ytterberg. Skitfint ställe som jag vill åka till och göra upp en eld vid någon kväll. 

PS. Imponerande att jag tar egna bilder för en gångs skull va? Så jävla gött att ha en kamera. Efter sommaren tror jag att jag ska införskaffa en egen… DS. 

Jag har inte kunnat läsa någonting på över en månad, för jag har varit så grymt ofokuserad, men i går började jag med Susanna Alakoskis "Håpas du trifs bra i fengelset" och kunde inte lägga ifrån mig den förrän den var slut. Så himla bra.

Opponeringen gick bra och i dag lämnade vi in den reviderade versionen av uppsatsen, vilket innebär att vi nu är klara med C-kursen i Medie- och kommunikationsvetenskap. Det har varit både slitsamt och roligt, men nu är det så jävla skönt att det är över. 

Om det är någon som är intresserad av att läsa uppsatsen så gör ni det HÄR.

I helgen har vi och lyan haft besök av hela familjen Wåger. Vi har bowlat, lagat mat, ätit ute, gått på loppisar, varit på Marieberg, fikat på stan, promenerat, kollat på film och haft det allmänt mysigt. Dessutom har mamma putsat våra fönster, pappa lagat Jimmys cykel och Marie färgat mitt hår… Lyx! Jag mår alltid så himla, himla bra när jag får vara omgiven av demina. Lättsammare och goare människor finns inte.

Nu: Jag och Irene uppsatsspurtar på Hälls konditori. Vi tror att vi äger stället. 

Foto: Irene Danielsson 

Såhär glad och kisig var jag när morbror, Marina och Jonny kom och hälsade på mig.

Jag har tur, för i helgen kommer hela familjen Wåger hit och våldsgästar en sista gång!

I lördags gick jag, Jimmy och Irene till Gustavsvik och spelade minigolf. FIGHTSY!

Alltså, jag är grymt stolt över den berömda "golfhållningen". Gav mig många 7:or.

Innan vi gick hittade vi ett Lord of the Rings-flipperspel. Irenes lycka var total.

Förra veckan fikade jag på Stallbacken med Irene, Krille, Cissi och bildsköna Ellen. 

Krille hade köpt en ny kamera så vi fick inte en lugn stund… Men trevligt var det.

Foto: Irene Danielsson

I dag var jag på min livs första begravning. Det råkade bli en rysk ortodox ceremoni i ett litet kapell i Upplands väsby, med präster som rök myrra runt kistan, kysste korset och sjöng tvåstämmigt på ryska. Jag förstod såklart inte ett ord av vad som sades, men jag tror inte det behövs alla gånger för det var verkligen vackert på alla vis ändå…  

Jag kände inte Alexander Franco personligen, men båda hans familjer är helt underbara och det här är ett minne jag kommer bära med mig.

Okej, bara för att utveckla mig själv (…och för att jag tycker att det är så otroligt roligt) ska jag försöka skriva minst en krönika varannan vecka. Men till saken hör att jag behöver hjälp att komma på ämnen. Det kan vara i princip vad som helst om vad som helst. Sååå, hit me?! Idéer?

"Glad sommar från Örebro, Sveriges hjärta.

Hoppas livet som journalist roar dig,

men ta inte ut dig,

för till hösten ska vi fånga livet igen (vinflaskan) ;p

SES SNART!!

Puss hej

//K. Hiding" 

I natt blixtrade och dundrade det (som om världens alla Hells Angels-gäng parkerat sina MC’s utanför husknuten) i flera timmar och jag var ensam hemma och kunde inte sova. Om det bara mullrat sådär lagom avlägset så hade det inte varit någon fara, men när mullret kommer närmre och närmre som en orkan med ljud och det plötsligt smäller till så att det skallrar i sovrumsfönstren - då jävlar gömmer jag mig under täcket som ett litet barn och börjar ringa folk för att slippa dö ensam. Usch, det finns inget som får mig att känna mig så utsatt som riktig åska.

Samtal nummer 1, Jimmy.

Han sover och/eller lägger på. 

Samtal nummer 2, Emma.

Emma: Heeeej babe. 

Jag: Jag är RÄÄÄÄÄDD, det åskar hur mycket som helst.

Emma: Äh, du är väl inte rädd för någonting.

Jag: Jo, åska, det är skitläskigt.

Emma: Haha, det är ingen fara… Men du, ring Malin istället, jag håller på och skriver med en på facebook.

Samtal nummer 3, Marie. 

Marie: Ringer du för att det åskar?

Jag: Jaaa, kan du inte komma hem?

Marie: Nej, jag har alla mina grejer här.

Jag: Men du, såg du den där blixten?

Marie: Ja, mullrar det hos dig?

Jag: Mullrar? Det SMÄLLER.

Marie: Jaha, det gör det inte här. Då är åskan närmare dig än mig.

Jag: Tack för den! 

Marie: Haha, jag kommer väl då… 

Emma: Do you like seafood?

Jag: Ja! 

Jimmys farmor angående hans ickeexisterande mekartalang.

"Nej, men du blev ju bra i hövve du iställé!". 

I dag är det Mors dag och jag grämer mig lite över att jag inte kan vara hemma och äta smårgåstårta tillsammans med min. Det går nämligen inte att förklara hur mycket jag saknar henne i dag och alla andra dagar. Hon är den jag ringer när jag mår dåligt, den jag vill berätta för när någonting går bra, den jag frågar när jag behöver hjälp, den jag lyssnar på när jag behöver råd, den jag berättar allt för, den som aldrig dömer, den som är stolt över mig, den som jag är stolt över, den jag fått många av mina egenskaper av, den jag litar fullt på och den som förstår. Min mamma är min bästa vän och jag älskar henne "så mycket som det går".

Min, Johan och Mattias tvåveckorsintervall i B-uppsatsskrivande är från och med i morgon slut/över/finito. Visst har det kommit några små uppförsbackar, men mestadels har det varit en lång raksträcka med utrymme för musiktips från poppojkarna (Love etc med Pet Shop Boys är min favorit för stunden), fattiga lunchlådor, kaffepauser, existentiella frågor, flummiga svar, munhugg, hårsnurrande och "lugn nu wåger". Jag har varit stressad och jag är fortfarande stressad, men nu känns det i alla fall som att vi kommer att komma i mål. Tack dudes och PHEW!

No, I don´t need no drugs to make me high, no

I don´t need no pills to make me calm, and

I don´t  need no beer to make me wild, no

I don´t need no booze to make me warm 

No baby,

There is only one thing

Yeah honey,

All I need is you 

And I don´t need no porn to turn me on, no

I don´t need no other when you´re gone 

I don´t need no one to say im cute, no 

I don´t need it to write this silly song

No baby,

There is only one thing

Yeah honey,

All I need is you 

And I don´t need no DVD:s or TV 

I don´t need no luxury or fame 

I don´t need no dirty bloody money, and

I don´t need no sugar in my veins

No baby,

There is only one thing

Yeah honey,

All I need is you 

And I don´t need no water colour palette

I don´t need it to colour up my life

I don´t need no unnecessary things, no

I don´t need it to be a faithful wife, no

No baby,

There is only one thing

Yeah honey,

All I need is you

"Jimmy. Du är så manlig…

När du går i dina stövlar till stan…"

I dag är det exakt en månad till det att jag intar ett skrivbord på Härjedalingen för min andra sommar som vikarie. Just nu ser fram emot att köra afterwork med Carin och mobba Håkan för alla konstiga prylar han samlar på sig. Jag ser fram emot att glida runt i Sveriges finaste landskap, lyssna på radio och stanna i någon by med papper, penna och kamera. Jag ser fram emot att tjäna lite pengar och göra något vettigt.

Men mest av allt ser jag fram emot att jag ska få skriva på heltid.  

Ut med det gamla… Och in med det nya…

1. Jag blir helt glad i kroppen när jag hör och ser gatumusikanter. Det är någonting spännande, öppet och självutlämnande med den där sortens artisteri och jag får alltid lust att sätta mig ner och snacka med dem.

2. Jag går gärna och sätter mig på en bänk, på något random ställe, och läser en bok helt för mig själv i några timmar. Jag älskar att läsa på ställen där det är liv och rörelse runt omkring som man kan stänga ute, som på cafén i stora städer, i tunnelbanan eller på flygplatser.  

3. Jag har känna-mig-äcklig-fobi och måste duscha minst en gång om dagen, helst fler. Duschar även i kokhett vatten och gärna i mörker. Till skillnad från många andra gillar jag att gå och lägga mig med fuktigt hår.

Nu är det eran tur, tre saker jag kanske inte vet om er?