Sandra Wåger

Det var en dag i april när hon plockade ner mig från skohyllan. Jag visste det direkt, att hon var en sådan där som vill umgås vansinnigt mycket med sina dojjor. Det kändes liksom på sättet hon provade ut mig - och därför hoppades jag på direkt adoption.

När vi kom hem slängde hon sina gamla converse i papperskorgen och sade för sig själv ”In med det nya, ut med det gamla”. Jag tror hon menade att det var början på något nytt. Något bra. Men dagarna gick och jag började förstå att det blev precis tvärtom.

I början promenerade vi ganska mycket. Hon tog med mig ut tillsammans med en kanna kaffe och en bok. Satte sig på en parkbänk, knöt upp och befriade mig från fötterna. Hon kunde sitta där i flera timmar. Ibland tog det inte lång tid innan sista sidan var igenslagen, men ofta var blicken någon helt annanstans medan boken vilade i knät.  

Ibland hörde man att hon var rastlös. Hon frågade sambon ”Ska vi inte göööö nå?” flera gånger varje kväll. Om det inte hände någonting blev hon obehagligt tyst och så fick jag hänga med ut på en distinkt powerwalk. Hon andades tungt. Suckade ljudligt. Plockade upp telefonen ur fickan för att ringa någon, men kom sig aldrig för att slå numret.

Ju längre våren gick, desto oftare stannade vi hemma. Nästan varje vardag blev det för bråttom mot busshållsplatsen, men av någon anledning kunde hon stanna upp mitt i ett steg (tvärnit) och plötsligt vända tillbaka mot lägenheten. När vi gick tillbaka uppför trapporna till tredje våningen kunde jag känna paniken ända ner i fotsulorna på henne och när vi kom in igen sparkade hon av mig så att jag flög rakt in i hallväggen. Sedan stängde hon sovrumsdörren om sig och kom inte ut igen på hela kvällen.

Helgerna blev alltmer instängda. Från att ha fått följa med på stan, in på restauranger, på biograf och hem till vänner där jag kunde hälsa på andra pjucks – blev det nästan uteslutande hemmakvällar för vår del. Det hände att hon duschade, klädde upp sig och tog på sig de högklackade. Högfärdiga. Men precis när hon skulle ge hejdåkramen till sambon brast hon i gråt. Ibland sket hon i det och stannade hemma istället (lika bra, jag fick ju ändå inte följa med). Ibland torkade hon tårarna och kutade till bussen.

När det närmade sig sommar var allting som stod i skostället dammigt, inklusive jag. Men när det vankades hemfärd (hem till barndomshemmet) stoppade hon ner mig i en påse tillsammans med min tvillingbror och kastade in oss i baksätet. I flera timmar satt hon och sambon tysta, sida vid sida, men plötsligt stannade de bilen vid vägkanten och började samtala. Prata, prata, prata. Till det inte fanns mer att prata om. Och det sista jag hörde från dem var ”Jag trodde det bara var på film som sådant här hände”.

Dagen efter fick jag följa med ut för första gången på evigheter. Och under de två kommande sommarmånaderna promenerade vi oss stadigt tillbaka…

Till livet.

Där jag växte upp visste man vilka alla var. Och visste man inte vad den där nya tjejen med fräknar hette tog man gladeligen reda på det. Helt enkelt för att det var en naturlig självklarhet att vara nyfiken på andra människor när det fanns en så begränsad tillgång till just sådana.

När jag flyttade till Stockholm efter studenten både fascinerades och förargades jag över att jag kunde åka grön tunnelbanelinje i trettio minuter utan att möta en enda blick på vägen. Eller det faktum att folk i min egen trappuppgång undvek att säga hej när vi möttes. För mig var det någonting helt nytt att folk distanserade sig med vilja. För mig var det därför lite av en kulturkrock att komma från Sveg till Stockholm.

Efter ett tag hade det blivit som en hobby att försöka fånga folks uppmärksamhet med ögonen. Att försöka få den där mannen med portfölj att släppa tunnelbanefönstret och sluta scanna bergsväggar med robotblicken. Att försöka få den där lattemorsan att registrera den tysta lek som pågick mellan mig och hennes dotter på perrongen. Eller att få hipsterkillen med hörlurar att frivilligt släppa förbi mig i rulltrappan.

Detta var roligt ända till jag insåg att jag inte skulle lyckas särskilt bra med mitt mission - så istället för att försöka bryta mig in i den privata bubblan började jag tjuvlyssna på folk istället. Jag slutade plocka upp en av de hundratals metro som slängs på marken, för jag fick veta allt jag behövde veta av resande klasskompisar, jobbarkompisar, vänner och par istället. Och istället för att bli ljudprovocerad av högljudda fjortisar på tunnelbanan eller berusade A-lagare på centralstationen, började jag lyssna intresserat till deras samtal. Jäklar vad jag lärde mig grejer.

Det här är ingenting som växt bort under tiden jag bott i stora städer. Snarare tvärtom. Jag blir fortfarande lika nyfiken när jag ser nya ansikten på Sveg där jag växte upp, eller om jag hör någon diskutera onödigheter vid platsen intill min på bussen. Precis på samma sätt som jag befinner mig i en annan värld när jag läser känns det som jag befinner mig i en annan sfär när jag får ta del av andras vardagssnack. Oavsett om det handlar om hetaste nyheten för stunden eller pinsamt privata relationsproblem. Förr skämdes jag lite över min fix idé att alltid iaktta människor, men i dag ser jag det nog mer som en styrka.    

”Jag har gjort det till min livsstil att ställa dumma frågor”, sade en av våra föreläsare förra veckan. Efter den devisen vill jag också leva, med enda skillnaden att jag sällan behöver ställa frågan eftersom jag är så bra på att lyssna. Lyssna till sådant jag egentligen inte har tillträde till.

Året var 1977 då min farmor tog sitt liv. Hon åkte till Sörmland, klädde av sig sina kläder och lade dem i en prydlig hög, svalde ett gäng tabletter av okänt slag och lade sig på en klipphäll för att sedan rulla ner i vattnet när medvetslösheten slog till. När hon dog lämnade hon sina fem barn ensamma, trots att hon enligt utsago hade ett hangarstort hjärta.

För exakt en månad sedan (40 320 minuter) tog ännu en människa sitt liv. Det var inte en kille jag kände på ett personligt plan, men definitivt tillräckligt väl för att hans försvinnande skulle påverka mig och väldigt många i min omgivning. Det här var en omtyckt kille med ett leende som dolde det som var svårt och det var ingen som hade kunnat ana något.

Hur som helst har jag tänkt mycket på det här med självmord, både sedan jag fick höra historien om min farmor och under månaden som gått. Varför? Hur kunde ingen se? Hur lyckas man dölja? Hur länge hade de planerat? Mår de bättre nu? Frågorna tar aldrig slut och frustrationen över att svaren aldrig kommer komma skulle kunna äta upp vem som helst inifrån. Hjälplösheten slår till som en käftsmäll och alla tänker ”hade jag kunnat göra något för att det här inte skulle ske?”.

Det jag funderat mest på är hur lätt det verkar vara för människor - när de känner sig lämnade, lurade och förtvivlade - att ta till ord som ”egoist” om personer som tagit sitt liv. ”Hur kan man göra så mot sina nära?! Hur kunde hon lämna sina barn? Hur kunde han, han som hade så många vänner, ta ett sådant här beslut?”, är några av de frågor som jag hört allmänheten yttra. De kan inte begripa hur man kan lämna en hel värld bakom sig och bara göra det som känns rätt för en själv.

Under mina vakna nätter har jag kommit fram till en sak och det är att personer som begår den medvetna handlingen att ta sitt liv, inte är friska. Enligt forskning sitter den självmordsbenägne ofta inne med en känsla av hopplöshet, en brist på framtidstro och en låg värdering av det egna livet. Alla dessa faktorer är symptom på depression, vilket i sin tur är en legitimerad sjukdom.

I detta stadium av melankoli tror inte jag att man är benägen att tänka på andra än sig själv och i min värld innebär detta att en människa som är så trasig och instabil att den frivilligt tar steget mot döden - verkligen inte ser någon annan utväg. De är så fokuserade på sig själva och på sin vilja att få bort det som är jobbigt att de helt enkelt inte tänker klart.

Även om det som hänt aldrig någonsin kommer bli förståeligt för någon utomstående, känner jag att de döda borde slippa få denna stämpel efter sitt avstamp i denna värld. Ingen kan förstå vilken ångest som döljer sig bakom en annan människas leende eller försök till ett normalt liv. Ingen vet hur länge de har kämpat.

Därför tycker jag att vi ska försöka komma ihåg dessa människor som de änglar de faktiskt var istället för att döma. Och komma överrens om att det är handlingen som är egocentrisk, inte personen i sig. 

Jag känner mig helt tom i huvudet efter 10 dagars jobb trots att jag haft flyt och älskar att vara här. Om någon är intresserad av vad för typ av nyheter/texter jag skriver på LT så kan ni läsa några från nätet här;

En blandning av eufori och skräck 

Fler flyg mellan Arlanda och Sveg

Hållans kyrkogård tar bort anonyma gravar

Får resa sju mil till maken - fullt på demensboende

På ett år förändrades livet radikalt. Från en plats i juniorlandslaget, simtävlingar varje helg och seriösa världsmästardrömmar – till ungdomsvårdsskola och ett amfetaminmissbruk.
- Det gick så otroligt snabbt, säger Anders Andersson, numera lätt gråhårig och bosatt i Härjedalen.

När Anders öppnar ytterdörren är han klädd i ett par ljusa jeans och en löst sittande skjorta med uppkavlade ärmar. Fötterna är bara och en doftorgie i form av grönsåpa och nylagad mat svävar i luften.
- När det blev bestämt att du skulle komma fick jag panik och började storstäda. Men fan, det var på tiden. Jag har varit lite väl slarvig på senaste tiden, säger han ursäktande.

Vid köksbordet utan duk sitter en av Anders grannar och smuttar på en burk av aluminium. Han berättar att det är han som brukar betala för maten, med kravet att Anders agerar kock.
- Det kanske låter som att vi är ett par, men det är vi inte, klargör han.

Efter en helt okej rotfruktsgryta går grannen över till sig och vi sätter oss i ett sparsmakat vardagsrum för att samtala. Anders är nervös men säger att han lovar att vara ärlig.
- Det liv jag levt är ingenting jag är stolt över, erkänner han och frågar om det är okej att han röker en cigarett.

Anders berättar att han var runt fjorton år när han insåg vilket jäkla tråkigt liv han levde i jämförelse med sina klasskompisar. När de kom tillbaka till skolan efter helgerna berättade de om fyllor och äventyr, själv kom han tillbaka med ännu en medalj.

Han började dricka för att smälta in, och trots att han fortsatte att simma som en gud blev alkoholen allt roligare att ägna sig åt. Det var sjuttiotal och det var platåskor, afghanpälsar, V-jeans och haschpipor som dinglade i lädersnören från byxlinningarna.
- Det tog mindre än ett år, sedan hade jag börjat stjäla för att ha råd med drogerna.

Det var efter att han gjort inbrott på en skola hemma i Sigtuna som det verkligen gick utför. Han hade, i nattens berusade klipskhet, gömt stulna kopieringsapparater i familjens förråd. När hans mor skulle hämta sin cykel morgonen därpå blev han upptäckt.

Till då hade Anders varit sin mammas ”lilla hopp”, men när hon förstod vad som höll på att hända anmälde hon sin son till polisen och han blev satt på ungdomsvårdsskola. Den framtida simkarriären var därmed över.
- Storebrorsan hade redan sabbat ner sig, så hon var väl livrädd att jag skulle bli likadan. Det hon inte visste var att alla ungar av samma sort samlades på det där stället. Det var där jag började knarka på riktigt.

Förutom amfetamin, öl, snus och cigaretter berättar Anders att han har väldigt lätt för att bli beroende av kvinnor.
- Jag blir verkligen helt nere i mina tjejer och har flyttat Sverige runt för att göra dem till viljes, säger han med ett halvleende.

Under några år hade Anders familj. Han var förlovad med en jättefin tjej som hette Lollo och var plastpappa åt hennes två barn. De hade en bondgård tillsammans med hästar, hundar och till och med getter. Under fem år var han helt fri från droger, på eget initiativ, men när hon började vänstra och det tog slut var han där igen.
- Jag kan verkligen sakna den tiden. Men samtidigt har jag insett att jag är svår att leva med och att det kanske är bäst om jag förblir ungkarl i resten av mitt liv. Nu är det liksom polarna som är familjen.

Anders Andersson ser inte ut att ha levt det liv han gjort. Han är trevlig och verbal, verkar socialt begåvad och har ovanligt pigga och granskande ögon.
- Jo, folk brukar säga att de aldrig skulle ha kunnat gissa att jag är narkoman, håller han med.

Att han lyckats bevara sin ursprungliga fysik tror han beror på att han aldrig har släppt ifrån sig sitt sportintresse, att han aldrig säckat ner sig utan försökt hålla igång.
- Jag har suttit på kåken ett par gånger och då har jag fördrivit tiden med badminton, basket eller pingis. Det skulle aldrig falla mig in att ligga kvar i sängen en hel dag, berättar han.

Förutom att tjäna pengar på langning av amfetamin har Anders bland annat livnärt sig som snickare, dräng, möbeltillverkare och flyttbärare. Nu har han tagit på sig ett renoveringsprojekt av ett gammalt hus.
- När jag flyttade till Härjedalen gick jag direkt till arbetsförmedlingen och ville anmäla mig, men jag fick inte, för jag var stämplad som narkoman på min förra ort. Då gav jag fan i sprutorna och fick ge pissprov i sex månader.

Anders föddes 1964 i Sigtuna men har sedan dess bott i många lägenheter, med varierande standard, på många olika platser i Sverige. Han har som vana att alltid bara ta med sig det viktigaste från ett ställe till ett annat, vilket man tydligt kan se om man tittar sig runt i hans enkla boning. Till Härjedalen kom han av en rätt bisarr anledning.
- Jag var skyldig en kompis 700 kronor men hade inte möjlighet att betala. En natt knackade det på dörren och den här killen kom in med fem andra som spöade skiten ur mig. De sade att jag skulle betala 20 000 som ränta, eller dö - så jag tog mitt pick och pack och drog till ett par här uppe som ”handlat” av mig tidigare.

Anders är tveksam till att bo kvar i norrland. Det är för litet och finns för få jobb, tycker han. Samtidigt är kompisarna och den harmoniska tillvaron helt okej. Han vet dock inte vad hemlängtan är utan tycker det är spännande att lära känna nytt folk och se nya städer.
- Kanske är det en form av bekräftelse man får det där, att man klarar av att anpassa sig, säger han och tänder en ny cigarett.

Anders berättar att han har en hel del men efter allt supande och knarkande, men att det är sömnsvårigheterna som är värst. Han är patologiskt rastlös och ligger vaken i flera timmar varje kväll innan han somnar.
- Jag kliver upp flera gånger per natt för att inte bli galen. Ändå vaknar jag runt åtta varje morgon och är för pigg för att ligga kvar…

Om Anders får beskriva en perfekt dag skulle han spela badminton i ett par timmar, gå och köpa ett gäng öl och sedan sätta sig nere vid vattnet tillsammans med polarna. Det skulle vara strålande sol och tillräckligt varmt i vattnet för att bada. Han erkänner att om han hade varit 25 hade han antagligen lagt till ”röka hasch” som ett av kriterierna.

- Jag kanske skulle utmana någon kompis i simning, men då skulle förmodligen någon av oss sjunka som en sten. Livet blev inte riktigt som jag tänkt mig, lägger han till och skrattar.

Byline: Sandra Wåger

Namnet är fingrerat. "Anders Andersson", bra fantasi man har va?

Bali är inte bara en liten ö i Indonesien. Det är också en plats som många väljer att kalla ”livsstil”. Här sammanstrålar människor från alla kontinenter för att ta del av den sköna surfmentaliteten. På Bali bedrivs alltså ett mecka för alla de som ser VATTEN som sitt rätta element.

Surfing och adrenalinkickar
Folk åker till Kuta Beach av en anledning – för att surfa, eller för att lära sig att surfa. Australiensarna, som står för de största inkomsterna till Balis turistnäring, åker på tvåveckorssemestrar för att inta gator och stränder med sina skateboards och surfbrädor. Vi svenskar åker dit för att försöka bli en del av den kultur som är så främmande vår egen.

Du tycker att det ser så lätt ut när du står mitt på den långa stranden och blickar ut över Indiska Oceanen och alla små prickar som rör sig ute på vågorna. Du betalar dina 20 000 rupia för att hyra en bräda (14 :-/dag) och vadar ut i vattnet med ett löjligt bra självförtroende i bakfickan. Förmodligen har du drömt om hur cool du kommer att se ut när du surfar fram på de massiva vågorna. Men kabooom, där gick den illusionen i krasch. Ganska rejält.

I själva verket är det något av det svåraste du gjort. För det första har du inte tränat upp styrka nog för att trotsa de starka strömmarna, inte den teknik som krävs för att paddla på rätt sätt, inte den balans som behövs för att kunna resa dig upp och inte kunskapen om vart de bästa bryten är. Men, den som ger sig är en mes - så funkar det på Bali. Det ska vara jobbigt. Man ska ligga där ute och guppa i flera timmar innan man äntligen lyckas följa med skummet fram till strandkanten. Man ska svettas, våndas och skrika av frustration innan det är färdigt. Man ska vara trött, hungrig och lite smågrinig när man kommer upp med sönderbränd näsa och värkande armar. Allt det kommer helt enkelt på köpet.

För när man känner att man börjar förstå vad det handlar om, när man märker att man gör små, små framsteg för varje dag som går och när man äntligen klarar av att ta en riktig våg (på ett ytterst amatörmässigt sätt, men ändå) – då får man en adrenalinkick som slår det mesta. Då vill man aldrig göra någonting annat i hela sitt liv. Och då talar jag för många tusentals resenärer som testat vågorna på Bali.

Sena nätter och tidiga mornar
Men trots den hårda surfmentaliteten under dagarna, är nätterna allt annat än lugna. Barerna avlöser varandra längs de populäraste gatorna och nattklubbarna är alltid fullsmockade. Bintang efter bintang (inhemsk öl) sprättas och du dansar dig svettig och sjunger dig hes på valfritt diskotek. Många håller ut till tidiga morgonen och tar sedan brädan under armen för en uppfriskande ”morgonsurf”. Jag lovar, du sköljer av dig nattens bravader på ett kick. En kallsup eller två är rena dunderkuren för att återställa vätskebalansen. Sägs det.

Om man blir trött på Kuta, vilket man faktiskt kan bli efter ett par intensiva veckor, finns det andra öar att besöka. Gili Island/Trawangan är exempelvis ett utmärkt exempel på vad LUGN kan innebära. Dit tar du dig med fast boat (tre timmar) eller slow boat (sex timmar) och när du är framme är det bara att börja njuta av den vackra naturen och de stillsamma grusvägarna.

På Gili finns inga fordon förutom häst och vagn, inga stora hotellkomplex och ingen telefon så långt ögat/örat kan nå… Där äter man istället sena middagar på mysigt upplysta restauranger, ligger på fluffiga kuddar i öppna strandhyddor eller sitter på någon halvsunkig bar och lyssnar på indonesiska coverband. Där är vågorna inte tillräckligt stora att surfa på, men vattnet är så glasklart att det definitivt är värt att hyra en båt för 60 kronor och ta en heldags snorkelutflykt istället. Att se solen gå ner över den blanka vattenytan är något alldeles speciellt.

Outlets och krimskrams
Att det är oförskämt billiga priser är ett stort plus i kanten. Du kan köpa förrätt, varmrätt och dryck, för under tjugolappen. Du bor fint, får frukosten serverad samt tillgång till pool för cirka 50 spänn. Du åker taxi genom hela staden för en tia. Och så vidare. Det är så billigt att det nästan blir pinsamt att försöka pruta, även om det är en oskriven regel att man alltid bör göra det.

Shoppingen är ett helt nöje i sig. Du kan köpa märkeskläder för nästan en tredjedel av priset vi är van vid, slå ihjäl flera timmar på trevåningsstora outlets och handla tavlor, smycken och souvenirer för loppispriser. Kuta Square, Legend Street och smågränderna runt Poppies II är värda ett besök för detta ändamål. Sedan, när du blir trött på att springa omkring, kan du slå dig ner på någon uteservering med tillhörande storbilds-TV. Här kollar man nämligen på bio och dricker paraplydrinkar samtidigt.

Atmosfär och frälsning
Det är inte så konstigt att hälften av alla man pratar med på Bali är där för andra, tredje eller fjärde gången (eller redan börjat planera resan tillbaka nästa år), för det är verkligen en idyllisk tillvaro att leva i för en stund. Om inte för surfingen, så för den fantastiska maten, det underbara klimatet, den härliga mixen av turister och den mysiga urbefolkningen. Denna omtalade ö har helt enkelt en speciell atmosfär som kan få vem som helst att bli frälst.

När jag pluggade på Poppius hade vi som slutprojekt att göra en tidning. Jag ville göra något kulturtjossan men klassen röstade fram att den skulle handla om finanskrisen. Min uppgift var att intervjua Lennart, 91 år, om krisen på 30-talet. Hittade precis texten i en av alla mina mappar, så här kan ni läsa om ni vill…

-          Det är skillnad på kris och kris. Då var folk nöjda, nu vill de bara ha mer och mer, säger han och serverar kaffe i en av de första serviserna som kom till Sverige efter kriget.

När Lennart kom ut i arbetslivet var han 16 år. Då fick han en tjänst som springpojke på ett litet bageri i Uddevalla och jobbade 14 timmar om dagen, sex dagar i veckan. Arbetsuppgifterna varierade. Det kunde vara allt från att såga och hugga ved till de gamla stenugnarna, till att packa brödet och cykla med så höga bud att han knappt såg framför sig på grusvägarna.

-          Jag åt wienerbröd till både lunch och middag och drack vatten ur Sörkällan, en urgammal vattenkälla som låg längs vägen.

Det var hårda tider och hans pappa, som jobbat på tändsticksfabriken i Uddevalla i många år, fick lov att gå för att han hade ”högst” pension med sina 71 kronor i månaden.  Familjen bestod därmed av fyra oförsörjda ungar, en förtidspensionerad pappa och en hemmafru till mamma - så Lennart fick helt enkelt hjälpa till att bidra med pengar till hushållet.

-          Varje lördag var det bröd över och det levererade jag till en tant som satt i rullstol, det var någonting som staden ordnat åt henne. En dag fick jag ett öre i dricks och det minns jag som något alldeles märkvärdigt. Folk var snåla på den tiden, säger han.

Av fyra syskon var det bara den äldsta sonen, Lennarts storebror Ivar, som kunde ta studenten och flytta till Göteborg för att studera på lärarhögskolan. Men även där var det svårt att få jobb. Trots att han hade högsta betyg i alla ämnen fick han inget arbete.

-          Ivar var förlovad med en flicka och en gång när de blev trötta på att vara fattiga bröt de förlovningen och sålde ringarna bara för att kunna gå ut och festa, säger Lennart och fingrar på några svartvita familjefotografier.

Att vara fattig var dock inget konstigt under den tiden. Alla hade det i princip lika illa och fick kämpa för sitt levebröd. I dag bor Lennart i en fin 70-talsvåning och är nöjd med tillvaron, men han minns ändå frustrationen över att inte ha pengar.

-          En gång sökte jag jobb som sekreterare på ett försäkringskontor och då blev jag väldigt illa bemött. Jag var alltid ren och snygg men självklart hade jag inga fina kläder, så när jag träffade chefen sade han bara; ”Tror du, att du som är så fattig, ska få jobb här?”.

När han klarat av ett år på bageriet och två år på en bilverkstad fick Lennart jobb på tändsticksfabriken i Uddevalla där hans pappa jobbat under stora delar av sitt liv.

-          Det var så osäkra tider att man drog av 10 % av kvinnornas löner för att de skulle ha en budget om de blev arbetslösa. Männen kunde alltid få jobb i hamnen eller så, men det var värre för kvinnorna.

I dag är Lennart 91 år, men minnet är fortfarande glasklart. Han kommer ihåg årtal och händelser som att det var i går och han lämnar sin plats i soffan med jämna mellanrum för att fylla på kakfatet, visa tidningsurklipp eller gamla tändsticksaskar.

En dag var uppsägningen på tändsticksfabriken ett faktum och Lennart flyttade till Brastad för att jobba på Gasmaskfabriken. Det jobbet fick han på rekommendation, vilket precis som i dag var det vanligaste sättet att få in en fot.  Lennart gjorde bra ifrån sig och avancerade snabbt till förman, men även den fabriken drabbades av krisen och var tvungen att läggas ned.

-          Jag fick säga upp 600 kvinnor och 100 män med bara ett par veckors uppsägning. Det var tungt. Folk ringde och bönade och bad för sina anhöriga, det kunde vara en ensam och gravid kvinna eller någon som försörjde sin mamma. Men jag kunde inte göra några undantag.

När han kom tillbaka till Uddevalla efter en kort tid i Stockholm blev krisen allt verkligare. De tre största fabrikerna i stan  - Tändsticksfabriken, Kampenhofs textilfabrik och Schwartzman kostymfabrik – lades ner på bara några år och tusentals människor fick lämna sina jobb.

-          Man levde på dessa tre fabriker, så det var svårt för alla, men vi klarade oss igenom det och i slutet av kriget kom vi på fötter igen.

Lennart säger inte att dagens finanskris är överdriven, men han tycker att folk är bortskämda och att alla har för stora pretentioner.

-          Då värdesatte man ett jobb mycket högre än vad man gör i dag och vi var nöjda med låga löner. Så är det inte i dag, alla vill bara ha mer. Jag tror det är skillnaden mellan krisen på 30-talet och den som är nu."

Byline: Sandra Wåger

Foto: Sanna Stefansson

Jag var arton år, han var tjugotre. Jag hade runt tusenlappen att leva på varje månad, han hade trettio gånger mer. Jag ville leva livet och se världen, han ville bygga bo. Ändå var vi tillsammans.

Varje torsdag åkte han 60 mil för att träffa mig. Varje fredag var vi nykära och larviga. Varje lördag var han så trött att han bara ville ligga framför TV:n och glo. Varje söndag var jag så rastlös att jag ofta bara ville att han skulle åka tillbaka.

Under de åren vi hängde ihop hann jag ta studenten, flytta utomlands, ta körkort och resa runt– medan han satt kvar på sin chefsstol, bodde kvar i sin stad, körde samma bil och gjorde vad han kunde för att plocka upp de ambivalenta delarna av mig och pussla ihop de tvivelaktiga bitarna som var ”vi”. Jag tog honom för given, men jag fattade det såklart inte förrän efteråt.

En kväll ringde han, gick rakt på sak; ”Det är nog bäst om du får leva ditt liv som du vill, Sandra”. Jag frös till is. ”Vad menar du med det?”. Hjärtfrekvensen ökade.  ”Ja, jag äskar dig mest av allt i hela världen, men det känns inte som vi vill samma saker…”. Jag kunde inte fatta vad han höll på med. Det hade ju alltid varit jag som tvivlat medan han stått pall.

Det blev fosterställningen i flera dagar, jag snörvlade över min egen dumhet och låste in mig på toaletten för att ringa mamma. I tre år kämpade vi mot förutsättningarna, var det bara över nu? Jag visste förstås att han hade rätt, men ville inte att det skulle vara så definitivt.

Efter några veckor fick jag reda på att det fanns en ny. Hon var född samma år som honom, färdig med sin utbildning och beredd att bygga bo. ”Är du kär i henne?”, frågade jag. ”Nej, jag tror inte det… Men vi är i alla fall på samma våglängd”, svarade han trött. Jag tyckte att han var dum i huvudet som valde något så trivialt framför känsla, men vad jag inte förstod var att han helt klart skulle må bättre av det. Precis som jag. ”Ja ja, hoppas ni får fula barn!”, slängde jag trotsigt ur mig innan vi avslutade samtalet och han skrattade åt att jag inte kunde vara seriös ens i de svåraste situationer.

Nu är det fem år sedan vi träffades för första gången. Fem år där jag utvecklats, formats och växt som person. Levt, landat, bestämt mig och blivit förälskad på riktigt. Fem år som jag, likt vilken annan tonårsbrud som helst, behövde för att bli självständig. I dag ser jag verkligen inte vår tid som bortkastad, men om jag struntat i att göra det som fått mig att bli den jag är i dag - då hade jag antagligen känt mig både bitter och besudlad i stället för lugn och lycklig. Som nu.

Jag ligger på golvet i mitt flickrum och läser bamsetidningar från 1988, småler åt min barndoms hjälte samtidigt som jag smuttar på ett glas rödvin så att det färgar mina tänder mörkblå. Jag tittar upp i taket mellan klunkarna och sidorna och ser att mamma har bytt ut min bruna lampa med galopperande fullblod (som jag förmodligen tjatade till mig under den där hästperioden i 4:an) mot en vit neutral och jag tänker; ”När hände det där egentligen?!”. Ett slags oförklarligt vemod sköljer genom mig ungefär samtidigt som glaset ekar tomt.

”Men hur ska jag göra då mamma”, frågade jag för några veckor sedan, när det vita intagningsbrevet låg sprättat på köksbordet. Jag hade kommit in på en skola i Stockholm, en skola jag alltid velat gå, men i en stad jag aldrig känt någon som helst dragning till. ”Det där måste du välja helt själv Sandra, vad du känner för!”, svarade hon enkelt och återgick sedan till att röra om i sin goda baconpasta, som hela familjen snart skulle sätta gafflarna i. Bara sådär.

Jag åt inte många tuggor av den där pastan om jag minns rätt, utan hamnade i något slags apatiskt tillstånd, där min irritation bara växte sig större och större. Vadå välja själv? Jag vill ju att någon ska hjälpa mig! Jag vill att någon ska väga för – och nackdelar med mig och sedan komma ÖVERRENS, tillsammans, om ett bra beslut. Sådär som det funkade för några år sedan. ”Men Sandra, du är 21 år nu, du är vuxen nog att bestämma själv”, hör jag en inre röst meddela.

Jotack, jag vet. Jag vet att jag är tillräckligt gammal för att ta mina egna beslut. Att jag kan betala för mig själv, att jag ställer min egen klocka när jag ska upp på morgonen och jag sätter på mig vilka kläder jag vill. Samtidigt blir jag lite lätt vettskrämd när jag känner att den hand som matat mig plötsligt inte är lika tillgänglig längre, att den börjar släppa taget och anpassar sig till naturens gång. För hur mycket jag än växer mentalt och blir mognare och mer ”vuxen” i mitt huvud, så är det ändå till deras säng jag egentligen vill gå på nätterna när jag inte kan sova. ”Ligga bitten” betyder ligga i mitten och det är där någonstans, mittemellan de optimala tryggheterna, jag ibland kan känna att jag hör hemma.

Men nu sitter jag här i Stockholm, helt på mitt egna beslut, och jag tror att jag bor och till och med trivs här nu. Inte permanent, nej nej, jag ska bara bo här ett tag och göra vuxna grejer och jag måste inhandla durkslag och kaffekokare till min nya lägenhet i förorten. Precis som det ska vara. Sedan, om ett halvår, då flyr jag kanske igen (till ett annat land, till en annan stad, till ett annat mål), för att slippa känna att jag är menad att vara kvar på ett visst ställe. Att jag har slagit rot. Eller så kanske det bara är en fråga om tid när jag hittar en balans mellan rött och blått och då jag slutar vara rädd för att vara min egen. Då jag inser att det är en frihet och inte en begränsning - Att vara vuxen och inte ung.

”Är din pojkvän ett svin?”. Så står det i tidningen Cosmopolitan och nedanför följer en lång radda med beteenden som alltså INTE är acceptabla hos en potentiell pojkvän. Frågan är, vad är den kvinnliga motsvarigheten till ett svin? Det känns nämligen som en övercellulitisk fördom att anta att kvinnor skulle vara ”finare” och mer korrekta i sitt beteende än män. I dag. År 2007.

För visst fan är vi svin, vi också. Det märks framförallt nu på senhösten när tjejmiddagarna börja äga rum lika ofta som filmkvällar eller téjunta. Där sätter vi oss alltså, utan att slösa tid på plattityder, för att under några timmar snacka mer skit än vad som är rumsrent medan matresterna sprutar omkring oss. Vi uppmuntrar singlarna att leva livet, vi tar mångdejting i försvar och vi ställer oss offensiva mot pojkvänner som inte uppfyller våra gemensamt resoluta krav.

”Om vi är i kvinnors sällskap sköter vi oss exemplariskt. När vi är med grabbarna så är vi… ja lite mindre sofistikerade”. Så skriver Hugo Rehnberg, ansvarig utgivare på tidningen Pause, och jag kan inte annat än vända på steken. För det är ju exakt sådär vi funkar. Vi tjejer beter oss som ”tjejer” när vi är med killar och vi beter oss som den stereotypa hockeybögen när vi är med våra tjejkompisar. För hur roligt är det att sitta runt ett bord och snacka om matlagning, skönhetsprylar och framtida barn - när man kan prata om onenightstands, värstingfyllor och problematiken i var mans förhållande?

Det är väl en slags frizon vi har, de där fredagskvällarna, då vi får skölja ner de vulgära tankarna med vilken rioja vi vill. Då det inte spelar någon roll om vi svär, fiser eller skrattar högt åt våra egna skämt. För på samma sätt som våra machopojkvänner viskar ”jag älskar dig” och pussar oss i pannan innan vi ens slagit upp ögonen på mornarna, är vi de finaste flickvännerna med dem.

Mina killkompisar brukar säga att det skulle vara roligt att vara med på någon av våra tjejkvällar och höra vad vi pratar om, men jag brukar under alla omständigheter avråda dem från att ta denna chans. För jag vet inte om de vill höra det vi diskuterar likt en tjejmaffia. Jag är inte säker på om de verkligen vill höra sanningen bakom tio girlnextdoors, på samma sätt som vi undviker att drapera oss i osynliga mantlar när våra alternativa pojkvänner sitter i omklädningsrummen och briljerar.

Nej, det får helt enkelt räcka med att vi kan konstatera att skillnaderna mellan man och kvinna inte är så stora som många vill påskina. För vad som än sägs under de här middagarna stannar det alltid alltid inom lyckta dörrar och kanske är det precis så alla vill ha det? För fridens skull.

Jag minns när jag praktiserade på Länstidningen under gymnasiet och hur ballt jag tyckte det var att få mina artiklar publicerade. Det tycker jag i ju för sig fortfarande, men troligen inte på samma sätt. Då var det nog lite av en egocentrisk kick - nu är det mer som en skön bekräftelse på att det jag skriver faktiskt blir läst av någon/några.

Extra roligt tyckte jag att det var då jag fick chansen att skriva min första krönika, ett tillfälle där jag fick använda mitt eget språk och skriva om precis vad jag själv ville. Kanske ingenting jag är stolt över rent stilistiskt i dag, men såhär såg det i alla fall ut;

Visst ser jag förresten rätt ung och oförstörd ut på bylinebilden?