Sandra Wåger

Alltså, jag måste ha någon typ av dyslexi. Jag är nämligen helt oförmögen att "hoppa in" i texter som redan påbörjats. Om jag ska läsa ett utdrag/kapitel ur exempelvis en bok (där jag alltså inte får vara med från första till sista sidan), så blir jag helt ofokuserad och har svårt att förstå vad det står. Samma sak är det med filmer och TV-program. Jag hatar att börja titta på en film mitt i eller zappa runt bland kanaler, för då får jag inte något sammanhang på det jag ser och har därmed svårt att greppa.

Någon som känner igen sig? 

Att göra slut med någon man älskar är det absolut värsta och mest hjärtskärande man kan göra, samtidigt som det på något sätt också kan vara befriande. Det senare för att man äntligen får häva ur sig allt man gått och grubblat på och mått dåligt över, för att stolthet plötsligt är fullständigt obetydande och för att man tagit ett avgörande beslut. Men när det går månader utan att man känner den där välkända klumpen släppa och det inte går en dag utan att man frågar sig själv om man gjort rätt eller fel, då kanske man helt enkelt är ute och cyklar. Då kanske det är värt att kämpa för den man älskar.

Shiiiit, jag förstod inte hur mycket jag saknade Irene förrän jag insåg att jag faktiskt inte bor i Örebro längre utan numera bara kommer dit som "helgbesökare". Från att i princip sitta ihop till att inte ha fysisk tillgång (eehe?!) till varandra över huvud taget - det är bara ovant och skittrist. Men hur som helst är jag så otroligt jävla tacksam att jag lärde känna den här tjejen - det krävdes ett par säsonger Mad Men och ett gäng chipspåsar - för det finns inte många jag kan vara så heltidsavslappnad och bara pågå tillsammans med. Dessutom är hon så stört skön, rolig, snäll och karismatisk. Punkt. 

PS. Jag vet att du sitter och fånler framför dataskärmen nu och är allmänt skitnöjd. Men jag ger dig den… <3 DS.

Under delkursen "Introduktion och lyrik" har vi pratat en del om det som kallas kulturell kanon. Enligt Wikpedia är det: "Ett urval av litteratur och andra kulturella produkter som någon auktoritet anser (i avgörande grad) har påverkat en viss civilisation eller nation". Det är alltså den kultur eller litteratur som anses "högre" än annan.

Efter kanondiskussionen har jag läst några texter om värderingar och smak och funderat över: Hur värderar jag kultur? Hur kommer det sig att jag tycker någonting är så jävla mycket bättre än någonting annat? Vad består egentligen min smak av?

Kanon finns överallt och i alla olika kulturuttryck. Det är ju till exempel självskrivet att typsnittet Comic Sans är en redigerare eller typografs mardröm, att du som musikinsatt ska hata Takida eller att du som litteraturvetare inte ska tycka om deckare. Men hur växer en sådan allmän insikt fram? Jag vet till exempel med mig själv att jag ofta dömer folk efter deras smak, stil och intressen. Om jag ska beskriva en person jag tycker bra om blir det ofta av typen; "Han/hon har schysst stil, coola intressen, bra musiksmak och vettiga åsikter". Och det säger jag alltså utefter vad JAG anser vara snyggt, bra, coolt och vettigt. Frågan är om jag då dömer ut de som inte tycker samma sak? Att min smak mest är avsmak för andras smak (som någon Bourdieu tydligen ska ha sagt)? Ju mer jag tänker på det, desto hemskare tycker jag att det verkar.

Vad tror ni? Behöver det vara ett problem att man värderar andras smak efter sin egen smak? Och hur tror ni att den egna smaken har uppkommit och utvecklats?

Har tillbringat helgen i Riga tillsammans med de här fina tjejerna. Jag, Ida, Helene, Emma och Soffa har hälsat på Petra och det har verkligen varit hur roligt och mysigt som helst. Vi har ätit gott (bland annat lettisk plockmat), druckit drinkar, promenerat runt i Gamla stan, florerat bland stånden i Zepelinar-hallarna, dansat oss svettiga på ett par nattklubbar, rökt vattenpipa, hängt på Spa och pratat hål i skallen på varandra.

Tre anledningar till att jag älskar att umgås med de här människorna:

- Vi känner varandra utan och innan. Vi kan identifiera vem som krypit ner i sängen mitt i natten bara genom hur personen i fråga andas, utröna vem som kommer upp för trappan bara genom hur stegen låter eller på en gång lokalisera vem som släppt sig när man kommit in i ett rum. Det är otroligt befriande att umgås med folk som varit med från allra första början och som tycker om en oavsett vad man gör, säger eller är.

- Vi pysslar med så otroligt olika saker och har helt olika intressen. Petra pluggar som sagt till läkare i Riga och gräver i lik hela dagarna (lätt överdrift), Ida läser juridik från Uppsala och är tvilling med sin lagbok, Helene är biolog och bossar över en massa gubbar på ett skogsbolag i Sveg, Soffa är servitris och bartender (…och hobbyvinexpert) på ett gårdshotell i Skåne och Emma driver aktivitetshuset i Lofsdalen tillsammans med sin kille. Förstår ni hur intressanta diskussioner vi får till hela tiden och hur mycket vi lär av varandra? Det är så himla roligt att vi lyckats hålla kontakten trots att vi inte bott i närheten av varandra sedan vi var 15 och har tagit så vitt skilda inriktningar i livet.

- Alla är så otroligt lättsamma. Det är inget krångel och inga sura miner, inget skitsnack och inga problem. Vi vet var vi har varandra, säger till om någon beter sig som ett svin, stöttar varandra när det behövs, pratar om allt och kramas konstant. Uppdaterar, ventilerar och ältar. Det är så galet mycket värt att ha vänner som man inte behöver höras med för att veta att de finns. Och som det är allt annat än ytligt med.

I går drabbades jag av tillfällig sinnesförvirring. Jag gick runt exakt hela dagen och trodde att det var onsdag och att jag alltså skulle åka till Riga i dag (torsdag). Jag attackpluggade, packade klart väskan, hade lätt panik för att jag inte kunde skriva ut biljetterna efter att jag checkat in, tackade nej till bastuhäng eftersom jag inte tyckte att jag skulle hinna o.s.v. Hur som helst insåg jag till slut att jag var en dag ahead och då insåg jag även hur mycket man hela tiden tänker på morgondagen… Jag lägger helt enkelt upp dagen efter vad som kommer hända i morgon. Det ska jag sluta med.

I dag fyller världens bästa människa år, så i förmiddags köpte jag och Marie blommor och bjöd honom på fika på Nyan. I present fick han en valfri utflykt med sina döttrar där vi står för bensin, mat, aktivitet och ev övernattning. Någon som har tips på något kul?

Jag tror det är bra för mig att komma hem till Sveg mellan varven. Det kanske låter klyschigt, men i större städer har man så många valmöjligheter och man befinner sig i ett konstant brus av ljud, intryck och rörelse. Här går det bara inte att ha det narcissistiska kravet på att ständigt bli underhållen - utan man får helt enkelt amusera sig själv. Hitta nya hobbys och hänge sig åt nya intressen, acceptera att det inte händer någonting och lära sig att inte vara så kräsen. Gå efter den gamla devisen "man tager vad man haver" eller uttrycket "det blir inte roligare än vad man själv gör det".

För en rastlös själ som mig kan det vara sjukt frustrerande (nästan deprimerande) i början, men efter ett tag märker man att man börjar ge efter och omfamna det lugn som glesbygden faktiskt omsluts av. På allvar så är Sveg och Härjedalen lite av ett naturligt rehab för mig och den här sommaren var nog precis vad jag behövde.

Hand i hand. Mamma och pappa bredvid varandra i sängen. Dubbeltäcke. Skratt. Pappa som brottar ner mamma. Mamma som ringer pappa på jobbet varje morgon när hon klivit upp. Hans hand på hennes rygg. Enade. En spontan smällpuss på munnen. Dagliga promenader. Utflykter. Fullföljande av varandras meningar. Mitt emot varandra vid köksbordet. "Jag ska diskutera det med pappa" och "Jag ska diskutera det med mamma". Kramar. Aldrig ett ont ord om eller till varandra. Aldrig något tjafs. Tätt ihopslingrade i den lilla soffan när det finns en stor. Utlandssemestrar. Mamma på pappas bröst när de sover middag. Planer och projekt. Saker att prata om. "I love you".

Det är inte konstigt att jag, Jonny och Marie har en ganska romantiserad bild av hur ett förhållande ska se ut - vi har nämligen växt upp med föräldrar som kramas varje dag och fortfarande, trots att de varit tillsammans i 33 år, ser kära ut. Som aldrig bråkar (i alla fall inte inför oss) eller beter sig som svin mot varandra. Självklart varken kan eller vill jag klaga på det faktum att jag fått växa upp med den tryggheten - att ha föräldrar som alltid varit sams och visat varandra kärlek - men jag tror att deras förhållande har påverkat mig väldigt starkt och också format mig som person. Deras förhållande har gjort att jag fått ett ideal som förmodligen kan vara rätt svårt att leva upp till. 

Det här har nog också gjort att jag kan vara ganska jobbig att vara tillsammans med, inte för min personlighet (brukar få höra att jag är rätt lättsam att ha och göra med), men för att jag alltid har mina känseltentakler utfällda. Jag går hela tiden runt och analyserar situationer och när jag läste omslagsintervjun i Yourlife med Amanda Schulman kände jag igen mig äckligt mycket i hennes tankar och ord. Hon säger bl.a:

 – Jag vill inte att någon dag ska vara tråkig, jag känner av stämningen hela tiden. ”Jaha, vad händer nu, har vi kris?” Det finns en etikett på varje dag. Det är skitjobbigt att vara så nära sina känslor. Hemskt.

Sådär är det för mig också. Jag känner av varje liten förändring i ett förhållande och om jag och min kille sitter tysta mittemot varandra vid middagen i en vecka eller har det jobbigt under en tid - då får jag panik. Då tänker jag genast "Okej, är det såhär det ska vara hela livet? Har vi ingenting att prata om längre?". Jag gör det såklart inte medvetet, men jag tror att min strävan efter det perfekta gör att jag ofta ser det som är problematiskt istället för att vara nöjd och glad med det som faktiskt är bra. 

Våra kompisar säger ofta till våra föräldrar att de vill ha det som dem när de blir "stora", men då säger de att de inte vill bli sedda som några förebilder. Pappa sade senast i går att man måste vara väldigt speciella som personer för att klaffa så pass bra som de gjort och de försöker förklara att de också fått kämpa för att deras förhållande ska se ut som det gör (även om inte vi sett så mycket av den varan). Jag varken vill eller tänker ge upp tanken på kärlek och ett lyckligt förhållande som varar livet ut - bara man försöker och vill så kan man - men jag tror också att jag måste jobba rätt hårt med min instinkt att bara fly när saker och ting inte är eller blir som jag tänkt mig. 

Nu till min fråga: Vad tror ni är viktigt för att ett förhållande ska hålla? Mamma och pappa har nämnt några saker som att man måste ha respekt för varandra och att låta varandra utvecklas på varsitt håll samtidigt som man skapar gemensamma intressen och mål, men vad tror ni andra? Jag är seriöst intresserad av att veta hur ni tänker så om ni tagit er tid att läsa ända hit så kan ni väl lämna en klok kommentar också? 

En annan anledning till att jag inte grämer mig så mycket när min dator går sönder är att alla reparatörer är så satans trevliga. Jag bjuder dem på kaffe och så snackar vi skit ett tag medan de trixar med trådar, brickor och skruvar - sedan är det fixat och klart.

Det är konstigt hur jag kan ha fobi för att svara i telefon då det är dolt nummer, när jag absolut inte har några problem med att släppa in helt okända människor i mitt hem.

Någon som fungerar likadant?

Det är en sjuk jävla grej det som hänt i Oslo och jag är nog inte ensam om att bli både skärrad och att få en klump i magen. Min bästa kompis Helene var på stan när det small och var tvungen att rusa medströms bland människor i panik… Jag kan inte ens tänka mig hur det var och jag vet inte hur jag skulle ha tacklat det om hon hade varit närmre regeringskvarteren - men jag är så otroligt glad och tacksam att så inte var fallet. Även fastän jag vet att sådant här händer dagligen, på andra platser i världen, så blir det mer påtagligt ju närmre det är och det är svårt att inte tänka på alla anhöriga.

När jag köpte min dator, 2008, tog jag en försäkring som gällde i fyra år. Den innefattade även den lilla detaljen att reparationssnubbarna måste komma och hjälpa mig inom 24 timmar från det att jag hör av mig, var jag än befinner mig i världen… På dessa tre år som gått har de fått komma hem till mig flera gånger, en gång för att byta grafikkortet, två gånger för att byta "palm rest" och en gång för att ge mig en ny sladd (de trodde att det var något annat fel). Nu är det något allvarligt fel på datorn igen och det konstiga i det här är att jag känner en slags tillfredsställelse i att den går sönder - bara för att jag vet att jag då för valuta för försäkringen jag köpte. Kanske för att jag vanligtvis inte är så förutseende att jag lägger extra pengar på försäkringar?

Vad kan man kalla den här typen av snålhet?

Jag kan vara rätt slarvig till vardags, men när jag jobbar så vill jag ha ordning och reda och helst även rutin. Jag hatar skrivbord som är fulla av bilder och ikoner och jag trivs inte alls när arbetsbordet är täckt av papper och anteckningar. Såhär ser det ut på min "top sites". Längst upp har jag mina privata sidor - Bloggen, Facebook, Hotmail och Google reader. Sedan använder jag ÖP, LT, P4 Jämtland, Polisen och Sveginfo i jobbet (för att ha koll på vad som händer i länet/kommunen). Därefter kommer hjälpsidor som hitta.se, synonymer.se och wikipedia.se. Hur ser era "top sites" ut, om ni har några?

I går satt jag på Stockholm central i två timmar, snurrade på håret och tittade på folk (en av mina största hobbys). Där satt bland annat en kvinna i 45-årsåldern, som med upprörd stämma upprepade harangen; "Jag orkar inte springa på socialen och diskutera mina alkohol- och missbruksproblem. Jag har varit inlagd i två månader, nu vill jag ha sommarlov som alla andra. Jag orkar inte träffa socialsekreterare och biståndsanläggare och… Jag vill kunna dricka ett glas vin som alla andra". Bredvid sig hade hon sin snubbe, en rullator och ett glas vitt. En finlandssvensk man pratade i telefonen och överröstade paret med ett högt skratt samtidigt som han tog stora tuggor av sin kanelbulle. Bakom honom satt en välsminkad kvinna med rödmanikyrerade naglar som även hon smuttade på ett glas vin. En smokingklädd man hällde upp cola i ett glas så att det rann över, muttrade "fan, fan" för sig själv och tog en rejäl klunk. Bakom honom satt en ung tjej med dreads, stora hörlurar och en fjällrävenryggsäck som hon grävde efter någonting i. En gråhårig man med glasögon på nästippen bläddrade i sin ipad samtidigt som han tuggade frenetiskt på sin baguett. Servitören log under lugg åt mig och plockade bort på bordet som kvinnan med rullatorn precis lämnat.

Vilka är alla dessa personer? Jag vet att jag är nästan löjligt nyfiken på människor överlag, men jag skulle kunna sitta i flera dagar och bara studera folk och vad de säger, hur de ser ut och hur de beter sig. En av de bästa böcker jag läst heter "Främling på tåg" och handlar om de människor som författaren möter i rökkupén under sin tågluff genom USA. Människor fyllda av berättelser som väcker minnen hos henne själv. En genialisk idé, precis som jag tror att Filip och Fredriks nya program "Får vi följa med?" - där de ska åka genom Sverige och följa med och lära känna människor som de träffar - kan bli hur bra som helst. Själv skulle jag vilja göra ett liknande projekt och jag har en idé som jag själv tycker är grym, men var är tiden? När ska man hinna göra saker bara för kul skull?

Den här veckan har nog varit den värsta och också svåraste jag varit med om. Orkar verkligen inte gå in på varför, men trots att det känns förjävligt klarar man konstigt nog av att göra vardagliga grejer som att lämna in C-uppsatsen, ha "twitterutbildning" med sommarersättaren för Örebro universitet (Cissan), fixa touchpaden på datorn och beställa ännu en lins från Linsboxen eftersom det var ett hål i den de skickade hem.

Sådana där äckligt obetydliga saker men som ändå måste fixas. 

Nu: Ta en promenad och sedan göra något åt mitt flottiga hår.

Ibland får jag frågan om det inte är jobbigt att folk - som jag inte ens känner - vet typ allt om mig genom min blogg. Jag har funderat lite på det där och mitt svar är nej. Anledningen till det är att jag bara skriver om sådant som jag tycker är okej att lämna ut… Jag skriver inte om kärlekstrassel, vänskapsintriger, jobbrelaterade problem eller andra saker som är privata eller rör andra människor. Självklart gör det min blogg tråkigare (personligen tycker jag att människor som vågar lämna ut lite mer också är mer intressanta), men samtidigt slipper jag ha ångest över att ni vet för mycket.

Jag har skrivit olika typer av blogg sedan skunk- och lunarstormtiden, så för mig är det inget konstigt att min familj eller mina vänner vet det mesta om mig även om vi inte träffats på länge. De vet hur det går i skolan, vad jag har för mig på helgerna, vilka jag umgås med och vad jag konsumerar för kultur. Typ. Sedan skriver jag krönikor om jag känner att jag vill vara mer personlig, för där är min mening att nå ut med ett budskap eller få läsarna att känna igen sig. Hur tänker ni andra, bloggare som inte bloggare?

Hörrni, är det fler än jag som seriöst hade blivit deprimerad av att jobba här?

En dress code på 43 sidor där de bland annat reglerar underkläder, hårfärg och rakning.

Det känns mer surrealistiskt att läsa Haruki Murakamis självbiografiska bok om löpning än att läsa om blodigel- och makrillregn i hans roman "Kafka på stranden".

Uppsatsen som jag och Irene håller på med kommer ställa frågan om och hur det skapas rädsla och en vi-mot-dem-känsla hos publiken genom medierapportering av vissa händelser. Vi kommer använda självmordsbombaren i Stockholm som ett så kallat "fall" och ta reda på hur våra fokusgruppspersoner upplever, förhåller sig till och tolkar händelsen. Jag tycker det är väldigt intressant hur det verkar ligga i människans natur att positionera sig gentemot andra, men också hur medierna konstruerar detta…

Jag tycker också att det är väldigt skrämmande hur jag själv, omedvetet, applicerar ett vi-mot-dem i min egen vardag. I dag när jag gick min sedvanliga promenad runt naturvårdsområdet i Varberga hörde jag att det spelades någon form av arabisk folkmusik längre bort. Bredvid min promenadslinga ligger en fotbollsplan och där hade det alltså samlats ett hundratal människor i en ring där det såg ut att förekomma något uppträdande i mitten. Jag blev nyfiken i vanlig ordning men fortsatte gå, och när jag kom hem blev jag arg på mig själv för jag insåg att anledningen till att jag inte gick dit för att se vad som hände var för att dessa människor inte var svennebananer. Att det skulle kännas konstigt att bara gå dit utan att vara inbjuden (på offentlig plats!) och att de kanske skulle tycka att jag snokade/inkräktade på "deras" - när de egentligen kanske bara skulle tycka att det var roligt om jag eller någon annan intresserade sig.

Jag vet att detta inte bara har med medierna att göra utan att det handlar om politik och kultur i allra högsta grad, men det är ändå tråkigt… För vad är vi och vad är ni, egentligen? Vad är du och vad är jag?

Pratade med Fredda i telefonen nyss och slogs av hur mycket jag saknar honom efter bästa hänget i London. Dammit, kan inte alla bara bo grannar med varandra istället?

Mitt enda nyårslöfte är att sluta klaga på hur trött jag är hela tiden.

I natt sov jag i 15 timmar i streck. Det kanske var en bra början?

När jag tänker på mitt liv i perioder så tänker jag också i musik- och matvanor. Det vill säga, vilken musik jag lyssnat på och vilken mat jag ätit. Jag lägger alltså mina käkarvanor på minnet, är inte det lite creepy?

Appropå "lyckad" så kom jag att tänka på någonting som en fin kvinna vid namn Linda skrev för ett tag sedan. Hon skrev att hon var jättebra på att uppfylla sina drömmar, men att hon sällan hinner njuta av dem eftersom hon då redan gått vidare till nästa. Precis så är det för mig med. Länge levde jag helt för att längta och planera inför saker som skulle komma. I dag är jag visserligen bättre på att att ta vara på nuet, men fortfarande njuter jag inte fullt ut av det som händer just för tillfället. Det känns lite som att jag hela tiden strävar efter någonting annat och det är faktiskt ingen höjdare, även om det såklart är viktigt med självförverkligande och utveckling eftersom det är det som driver mig. Men jag fattar bara inte varför man inte kan vara hundra procent nöjd med situationen som den är när man faktiskt har det väldigt bra?

När min familj kommer och hälsar på blir jag oroväckande lik någon som slickat på fel typ av frimärke. Jag fnittrar som en liten skolflicka 24/7 och har så mycket att berätta att orden bara bubblar ur munnen på mig. Det är så skönt att de alltid lyssnar. Och att de skrattar ikapp med mig hur ekivoka vitsar jag än drar. Därför blir det tomt när de åker hem.

För det enda jag kan tänka på är hur glad de gör mig medan de är närvarande. Hur gullig min pappa är när han frågar min storebrors flickvän om han får "hälsa" på hennes häst eftersom han anser att den kraken är en del av hennes familj och att han därmed bör känna till den. Hur mamma och pappa skämtar om att de ska separera för att mamma vill ha en ny byrå och inte pappa - samtidigt som de beter sig som nykära tonåringar. Hur mamma spontankramar mig flera gånger om dagen och hur hon tycker det är otäckt när vi andra diskuterar politik. Hur Marie mobbar mig för att jag vill fika hela tiden, hur vi fortfarande flyger flygplan på vardagsrumsgolvet och hur otroligt lika vi är när det gäller att "gå på känsla". Hur Jonny får mig att känna mig stärkt bara av hans blotta närvaro och hur han kan krossa vem som helst verbalt. Jag tänker på hur fint det är att vi säger "i love you" till varandra fast det inte ens behövs och hur flummigt vi beter oss ihop precis hela tiden.

Jag har länge försökt intala mig själv att det inte är någon fara. Jag har länge tvingat mig själv att inte vara rädd. Och jag har kanske medvetet valt att vara naiv och blåögd. Men i kväll tror jag att det brast för mig.

Jag hatar att varje man jag möter är en potentiell våldtäktsman. Jag hatar att varje cyklist gör mig misstänksam. Jag hatar att jag är alldeles svettig av rädsla när jag kommer innanför lägenheten. Och att jag måste kolla om dörren är låst tre gånger innan jag känner mig trygg på riktigt.

För mig är det ingen lättnad att polisen nu gripit en människa som misstänks ha gjort alla dessa hemska saker. För mig blir det verklighet.

Nu finns det ett namn på 23:åringen. Ett ansikte. En helt vanlig kille som hade kunnat gå i min klass. En kille som tidigare varit okänd hos polisen. För mig är det verklighet att det skulle kunna vara vem fan som helst.

Det är sorgligt att det här har blivit en stad där man stänger in sig så fort det blir mörkt. Där man skickar sms till vännerna för att bekräfta att man kommit hem säkert. Där alla tjejer blivit motsatsen till godtrogna.

Nej, efter det adrenalinet min kropp pumpade ut i kväll kommer jag inte våga cykla hem efter träningen igen. För mig var den insikten droppen.