Sandra Wåger

Fredagen den 11/11 - 2011 alltså… 

För mig har den här dagen varit helt jävla värdelös. Har omänskligt ont i ryggen efter gårdagens niotimmarsläspass (har en helt sinnessjuk litteraturlista i tredje delkursen) vilket såklart måste toppas med PMS som i sin tur gör mig överkänslig mot smärta.

Blöh, ge mig en kram men kom inte för nära!

Det här är alltså sista punkten på den här 30teman-listan…

Om ni vill ta reda på hur ni ska göra för att få mig att börja böla, ta del av en überfjantig låt jag skrev när jag var elva år och läsa om hur det gick till när jag snattade för första och sista gången - DÅ GÅR NI IN HÄR. Annars skiter ni i det.

Om jag får drömma fritt vill jag:

- Ha ett jobb där jag kan får påhittig och kreativ varje dag (exempelvis som informatör/kommunikatör, journalist, radiopratare, förlagsredaktör, inslagsproducent eller dokumentärfilmare) samt jobba med sköna människor och utvecklas hela tiden.

- Bo granne med mina syskon och alla mina vänner samt ha nära till mina föräldrar. Jag vill att folk ska kunna "komma över" på middag eller kaffe när som helst och jag vill att mitt hem ska bli lika öppet som min mammas och pappas hem är.  

- Ha tid/pengar/möjlighet att göra långa resor till konstiga länder. Helst varje år.

- Bo i ett hus, inte för långt ifrån stan, där mina kids kan få en fin uppväxt.

- Skriva ett gäng böcker.

Tror ni att jag kirrar det här?

För mig är det viktigt att både få sakna och längta. Ibland känns det som jag lever lite granna för längtan och jag har alltid hävdat att det är bra att sakna människor för att inse hur mycket de betyder. Men ibland kan det vara jäkligt frustrerande också, när tiden går sakta och när det känns som behöver någon som mest. 

En favoritplats är helt klart där min familj är.

Just nu: I Regnsjön, i skogen, i våran stuga.

Det finns tre saker jag känner isande skräck inför och det är (1) att Jimmy, min familj eller mina vänner skulle råka illa ut på något sätt, (2) att jag eller mina framtida barn skulle få bipolär sjukdom eller (3) att jag någon gång skulle hitta mig själv i det här:

"Det är sant att jag vill att X inte längre ska vara X. Jag vill att själva strukturen ska vara likadan - jag vill att han ska vara far till mina barn, jag vill ha varit gift med honom i tjugo år, har inte ens något emot övervikten och den onda ryggen. Vad jag inte vill ha är den där rösten, det tonfallet, de evigt rynkande ögonbrynen. Jag vill helt enkelt att han ska gilla mig. Är det verkligen att begära för mycket av en man?" 

Citat från boken "En god människa" av Nick Horny.

Jag minns det som det var i går när jag fick mens för första gången och jag kommer ihåg att det var en större grej för mig än när jag till exempel förlorade oskulden eller flyttade hemifrån för första gången som 15-åring. Det var så definitivt liksom, att nu är jag inget barn längre (vad ska hända nu?), och jag minns att jag inte kunde sova på hela natten eftersom det var någonting som kändes annorlunda i hela kroppen.

Om du vill få mig att börja gråta finns det tre säkra kort:

1. Börja gråta själv. ALDRIG HÖRT TALAS OM SYMPATIGRIN?!

2. Ge mig en lycklig eller sorglig film. Undertecknad är en riktigt blödig jävel.

2. Se till att pricka in min PMS (helst i kombination med stress). Det slår aldrig fel.

Eftersom jag brukar vara bra på att barfotablogga (vardagsromantisera) trodde jag att det här skulle vara ett lätt inlägg för mig att skriva, men av någon anledning har jag dragit mig för det i flera veckor nu…

Hur som helst mår jag bra när jag får, kan och har tid att göra sådant jag gillar att göra. Som att skriva, läsa böcker, umgås med vänner/familj, planera resor, utföra resor, promenera, surra skit, träna (mest dans), lyssna på musik, göra nya saker och krama sönder folk. Bäst mår jag nog om det går bra i skolan/på jobbet, om jag känner mig kreativ, om jag har bra människor runt omkring mig och om jag har något att se fram emot.

Vad får er att må bra? 

Otrevliga människor (främst om de har serviceyrken). Folk som ser ner på människor som har det sämre än dem själva. Inskränkthet. Folk som tror att lånade pengar är deras pengar. Folk som inte kan lyssna eller se saker ur någon annans perspektiv än sitt eget. Om någon är taskig mot mina vänner/syskon. När någon gör ett självutlämnande samtal till en diskussion bara för tävlandes skull. Att inte bli tagen på allvar. Typ…

                     Den här tösen tänker jag på var och varannan dag. 

Alltså, jag är ganska dålig på att ångra saker, men jag ångrar i alla fall det faktum att jag söp mer än vad jag surfade när jag hade min one-in-a-lifetime-månad på Bali. Inte för att jag inte hade roligt (för det hade jag), men för att jag helt enkelt skulle ha passat på när jag hade chansen…

Jag slog upp ögonen 07.00 på ön Koh Lanta i Thailand 13/2 - 2008. Rosanna hade väckt hela min familj för att sjunga "ja må hon leva" på fem olika språk och sedan hade hon planerat äventyr. Hon hade hyrt två cyklar och baxat dem till mitt hotell så det var bara att hänga med…

Det var nästan 40 grader varmt och vi skulle cykla till den södra sidan av ön. Svetten dröp om oss efter bara några minuter och efter nästan en timme kunde vi knappt andas längre. Vägarna påminde om 45:an mellan Sveg och Orsa förutom att det var lika mycket uppför som nedför (plus grus), och när vi kom till vårt slutmål var jag beredd att lägga mig ner och dö eftersom jag visste att vi skulle hela vägen tillbaka också.

Men precis då såg vi en liten skylt med texten "resort" och en tillhörande pil, så vi lämnade cyklarna och följde stigen ner… Väl framme låg rena paradisstället med skitfina bungalows, en svalkande pool, en söt liten apa och en stor bar. Personalen på hotellet visade oss runt och bjöd sedan på en kall drink för att de tyckte vi varit så duktiga som cyklat hela vägen. Det var kanske det skönaste doppet och den godaste drinken jag druckit i hela mitt liv. Efter en lunch (pad thai) tillsammans med den 80-årige ägaren hade vi tillräckligt med energi för att cykla tillbaka och hänga med resterande tio personer i vårt sällskap resten av kvällen.

Det var en jobbig, mysig, rolig, oväntad och annorlunda födelsedag. 

Ett av mina favoritminnen, som jag ofta tänker på fastän det kanske inte är så speciellt, är när jag och Emma precis hade flyttat in i vår lägenhet i Ås. Hon kom dit en vecka före mig men hade väntat med att packa upp bara för att skulle kunna göra det tillsammans. Vi satte oss på golvet i vardagsrummet, lyssnade på "Late night heartbroken blues" med Miss Li och korkade en flaska rött. Hon hade precis fått ett eget program på OneFM och på måndagen skulle jag börja min nya tjänst på Storsjön lokaltidningen. Det kändes som vi var påväg någonstans och vi var påväg tillsammans. När klockan var 05.00 på morgonen reste vi oss upp och då hade vi fortfarande inte plockat ur en enda flyttkartong. Fint.

Jag och Cattis (som jag delade bästishjärta med när jag var liten) skrev en låt tillsammans när vi fått våran första puss. Helt fascinerande att jag fortfarande minns både text och melodi och jag skrattar ihjäl mig när jag tänker på att vi hade "uppträdande" för hennes pappa med denna;

"Nu ska vi berätta en sak för er

Jo det började såhär, vi var så kär

Vi var elva år och dem gillade oss

Vi gillade dem så vi skakade loss

på ett disco

   På det discot som våran polare hade,

ja, då hände det saker lite här och där

Kan ni gissa ni vad som hände sedan?

   Jo, under täcket låg vi och pussade varann,

sedan sprang vi ut på gården och skrattade och tjöt 

Det var så otroligt att det hände just oss

   Efter discot var vi hemma och tänkte lite grann

Ja, jag skrev i min dagbok att jag blivit kär (sång: cattis)

Och jag, jag tänkte på honom hela kvällen (sång: sandra)

Det var så underbart att ha varit där" 

Just nu drömmer jag om ordning i mitt liv.

Och om äventyr (ge mig pengar och tiiid).

Foto: Irene Danielsson 

Den här veckan har varit ganska oskön om jag ska vara ärlig. Dels för att jag haft PMS och varit allmänt överkänslig, men också för att jag sover väldigt dåligt och för att det känns rätt tungt att andas just nu. Sitter med kampanjen åtta timmar om dagen och även om det vi gör är hur roligt som helst känns det mest som jag går på sparlåga inför lovet. Ja, jag tror helt enkelt jag behöver komma hem till Sveg och ladda batterierna lite. Träffa folk som känner mig från början och kramas med familjen. Har inte varit hemma sedan i augusti och känner att det är dags nu…

Foto: Irene Danielsson 

Jag är inte en sådan där tjej som har hela livet i sin handväska. Men här är några prylar jag kunde hitta när jag började rota runt i dag… 

- Boken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". 

- En penna som jag köpte på Sherlock Holmes museum i London. 

- Fem stycken reklampennor som jag fick på mässan i Göteborg.

- En folder som Irene kallar "den viktiga mappen".

- En tom matlåda, en gaffel och en kniv.

- Papper om utlandsstudier. 

- Ett rött läppstift.  

- Ett par vantar. 

- Busskvitton. 

- En linsdosa. 

- En apelsin. 

Jonny och Marie är mina syskon och också det mest värdefulla jag har.  

Skulle någon av dem försvinna skulle jag gå förlorad på riktigt. 

Eftersom det är lördag och jag inte planerar att gå utanför dörren i kväll har jag på mig något så extraordinärt som svarta mysbrallor, vit tischa, en beige långkofta och en snoppmössa. Mycket, mycket intressant.

När jag var liten och inbillade mig att det skulle komma monster på nätterna, tog pappa med mig ut på balkongen och sade "det man inte kan se finns inte". Jag tror inte på övernaturliga saker och jag tror att mycket av den inställningen kommer från honom - men jag älskar att höra historier om småtomtar, läser mitt horoskop när jag får chansen, resonerar gärna kring drömtydning och säger inte nej till en skräckfilm.

En gång när två snubbar från Jehovas vittnen hälsade på och vi hade snackat ett tag sade jag: "Nej, jag tror inte på Gud, men jag tror inte på spöken heller så…". Detta klumpiga uttalande resulterade i en lång diskussion och tre foldrar med information, men jag kunde ändå inte ta till mig filosofin. Jag är skeptisk till den där guden men tycker det är intressant med religion och skulle gärna tro på något om jag fick välja.

Däremot tror jag på den gamla klyschan "var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig" och på att man kan lyckas med i princip vad som helst bara man vill och försöker tillräckligt mycket. Amen. 

Jag är kanske tretton och vi har precis lyckats inne på både HM och Lindex och smyger nu runt bland kosmetikahyllorna på Åhlens. En kvinnlig expedit säger "hej" och vi hälsar glättigt tillbaka. Jag har siktet inne på en mascara jag egentligen har råd med och så fort hon vänder sig om använder jag långfingret för att peta ner föremålet i min högra lovikavante. Så enkelt. En kvick blick på min kompis. Adrenalin.

För att inte vara alltför uppenbara tar vi en sväng förbi hårfärgerna och därefter underklädesavdelningen, men precis när vi är påväg mot utgången hör jag snabba klacksteg närma sig bakifrån. Det är samma kvinna som tidigare och när hon går förbi oss säger hon "hej" igen och ger oss en fördömande blick (får vi för oss i alla fall). Hjärtat bultar hårt, hårt. Mamma och pappa kommer bli så besvikna. Över gränsen.

Jag slänger mascaran i en korg med tvålar och signalerar till min kompis att vi ska gå ut. När vi är ute i det fria och min kompis visar mig sitt fynd känns det lite som jag ska dö. Darriga ben. Hon kom nästan på mig. 

Det var första och sista gången jag snattade.  

Jag har många vänner som jag bryr mig om och skulle vilja skriva några rader om, men här är de personerna som jag har bäst kontakt med i dag och som känner mig lite bättre än alla andra. Varning för klyschiga texter, men det är lätt hänt när man skriver om människor man älskar…

Jag lärde känna Helene innan jag ens visste vad vänskap var. Vi bodde grannar (i våra mått mätt) under hela vår barndom och därför har vi alltid varit lite som systrar. Helene är den som alltid följt med på semestrar tillsammans med min familj och hon är den som alltid hör av sig och bryr sig när jag är borta. Vi har gjort allt från att leka med my little ponnies och sjunga i kör till att dricka folköl bakom Statoil och följa med varandra till ungdomsmottagningen. Vi är väldigt olika (oavsett om det gäller musiksmak/klädsmak/killsmak/personlighet), men det spelar liksom ingen roll. För hon är förmodligen den mest lojala vännen jag har och den jag vill ska vara tärna på mitt framtida bröllop.

Cattis och jag blev som bill&bull/helan&halvan/humle&dumle på lekis och sedan dess har vi varit sådana där "dela-hjärta-bästisar". Hon är en person som inte släpper in vem som helst inpå livet och därför känns det som ett privilegium att få vara hennes vän. Tre anledningar till att man vill vara det: Hon har det underbaraste skrattet jag vet och är garanterat den personen jag haft flest skrattanfall med av alla jag känner, hon gör mig snygg inför fester (utbildad makeupartist och hårstylist) och får mig att vilja dansa till stängning och hon är en sådan man kan berätta hemligheter för utan att vara minsta lilla rädd för att det ska komma ut. Jag älskar Cattis och saknar henne ständigt nu när vi nästan aldrig ses.

Jag och Soffa lärde också känna varandra jäkligt tidigt (lekis) och hon är nog den personen jag skedat mest med under alla dessa år. Hon brukade följa med mig hem efter skolan flera gånger i veckan när vi var små och mamma fick alltid komma upp till mitt rum och säga åt oss att vara tysta på nätterna för vi babblade alltid sönder varandra (och alla som var i våran närhet). När vi inte var hemma hos mig brukade vi rida , hoppa på höbalar eller leka uppe på stallvinden fast vi inte fick. I dag hörs och ses vi väldigt sällan för Soffa är en person som kan jobba ihjäl sig utan att märka något, men när vi väl träffas går munnarna i 190 och det är henne jag ringer när jag mår dåligt för jag vet att hon tröstar och tar sig tid.

PS. Anledningen till att jag bara har två bilder på mig och Soffa ihop är för att hon är/var den mest kameraskygga människan jag känner DS. 

Ida lärde jag känna i sexan när deras klass brukade komma till våran skola någon dag i veckan. Enligt utsago lär jag ha sagt "Men inte ska du stå där helt ensam…" till henne och sedan dess har vi varit kompisar. Ida är den goaste människan jag vet och hon har en övertalningsförmåga och charm utan dess like. Vi har umgåtts galet mycket i perioder och hon är personen som alltid är på ett kul förslag eller konstig upptåg. Jag beundrar Ida för att hon är ambitiös, smart, rättvis och alltid kan se saker ur olika perspektiv samtidigt som hon kan vara den barnsligaste och flummigaste personen jag vet. Vissa personer känner man bara att man kommer ha kvar resten av sitt liv och så känner jag med Ida.   

Petra och jag började hänga på högstadiet, men det var nog under gymnasiet då vi båda flyttade till Östersund som vi bondade som bäst/mest. Då bodde vi ihop fast vi hade en varsin lägenhet - varannan dag hos henne och varannan dag hos mig - och gjorde i princip allt tillsammans (tror till och med hon har klippt mina tånaglar en gång). Petra är alltid är glad och positiv men har inte har några problem med att säga vad hon tycker och vi har alltid haft en tendens att analysera sönder oss själva. Nu pluggar hon till läkare i Riga och har med andra ord inte särskilt många timmar över för annat, men jag gillar att hon är mild, pålitlig och väldigt mån om sina vänner hur långt borta hon än är.

I går när jag och Sanna skrev på msn (vilket vi gjort dagligen så långt tillbaka jag kan minnas) räknade vi ut att vi känt varandra i 13 år. Hon var en sådan där unge som man egentligen inte vill att ens barn ska leka med men som man som barn älskar att få vara kompis med. I dag är hon betydligt mindre rebellisk, men fortfarande är hon den personen jag drömmer om dekadens och äventyr tillsammans med. Sanna är också den enda av mina kompisar som alltid varit intresserad av exakt samma saker som mig och hon är hon nog den som vet mest om mig av alla jag känner (jag har en tvångstanke att jag måste berätta sådant som man inte berättar om sig själv för henne). Hon är också lite av en livscoach för mig och det är alltid henne jag frågar om råd. Sanna är en klippa <3

PS. Anledningen till att jag valt photobooth-bilder på Sanna är för att hon är den näst mest kameraskygga människan jag känner DS. 

Okej, Emma och jag lärde känna varandra på gymnasiet. Hon är den personen jag identifierar mig med och känner mig "halv" utan. När vi umgås känns det som det är vi mot världen och hon får fram mina bästa sidor på samma sätt som jag tror att hon växer när hon är med mig. Vi har exakt samma humor (Emma är den kvickaste, roligaste, mest ohämmade och mest verbala människan jag känner) och det finns ingenting som känns krångligt eller tillgjort med henne. Vi har varit sambos i två omgångar (när vi tagit studenten flyttade hon in ett litet sommarhus med mig i Sveg, haha) och hon är den jag alltid saknar ihjäl mig efter. Emma är min själsfrände och den som förstår mig bäst.   

Malin lärde jag också känna på gymnasiet. Hon är en livsnjutare av rang och vill alltid ha någonting på gång, vilket innebär att man aldrig har tråkigt med henne. Tillsammans har vi varit i London, Berlin, Barcelona och Paris (promenerat, shoppat, träffat människor, festat, solat, ätit, kramats, vinat…) och hon är den jag kommer att tänka på först om jag har någon idé där jag behöver en vapendragare. Malin är lättsam, rolig och trogen och vi har bestämt att vi ska ha hus bredvid varandra en vacker dag för det är när vi är tillsammans som jag mår som bäst.

Rosanna och jag träffades när vi båda var au pairer i USA och efter det satt vi ihop under i princip varje ledig stund. Vi är lika på väldigt många sätt och har exakt samma värderingar, samtidigt som hon drar med mig på saker som jag aldrig skulle ha få uppleva om det inte vore för henne. Rosanna är det hurtigaste, minst kräsna och mest orädda personen jag känner och hon skulle flytta berg för min skull - bokstavligt talat. Det känns som jag känner henne lika bra som många av mina äldsta vänner och det tror jag beror på att vi levde så tätt inpå varandra i USA och upplevde så mycket tillsammans under kort tid. Tacksamhet.

Irene är den nördigaste, skönaste och mest okomplicerade människan jag känner. Vi lärde känna varandra under nollningen och sedan har det varit henne jag hängt stadigt med här i Örebro. Hon är en riktig glädje-spridare (alla skrattar med och åt den här kvinnan!) och därför är hon en sådan person som man vill ha med sig på grejer. Vi drömmer om samma saker men har delade meningar om mycket, vilket är roligt eftersom det oftast resulterar i hetsiga diskussioner om absolut ingenting där folk runtomkring oss bara skakar på huvudet. Annars är hon en person jag lärde mig tycka om snabbt och jag har inga planer på att sluta med det.

I dag har jag varit ganska produktiv både på universitetet och hemma. Detta innebär; 1. Att mitt hår ser ut som dreads (får sjuka snurra-på-håret-ticks när jag koncentrerar mig) 2. Att jag är halvt som halvt speedad på grund av kaffeöverdos 3. Att jag känner mig tillfreds